-
-
Ett Svenskt Bibeln (1917) -
-
1
|Rute 4:1|
Och Boas hade gått upp till stadsporten och satt sig där. Då hände sig att den bördeman som Boas hade talat om gick där fram; då nämnde han honom vid namn och sade: »Kom hit och sätt dig här.» Och han kom och satte sig.
-
2
|Rute 4:2|
Därefter tog Boas till sig tio män av de äldste i staden och sade: »Sätten eder här.» Och de satte sig.
-
3
|Rute 4:3|
Sedan sade han till bördemannen: »Det åkerstycke som tillhörde vår broder Elimelek har Noomi sålt, hon som kom tillbaka från Moabs land.
-
4
|Rute 4:4|
Därefter tänkte jag att jag skulle underrätta dig därom och säga: Köp det inför dem som här sitta och inför mitt folks äldste. Om du vill taga det efter bördesrätt, så säg mig det, så att jag får veta det, ty ingen annan äger bördesrätt än du och, näst dig, jag själv.» Han sade: »Jag vill taga det efter bördesrätt.»
-
5
|Rute 4:5|
Då sade Boas: »När du köper åkern av Noomis hand, då köper du den ock av moabitiskan Rut, den dödes hustru, med skyldighet att uppväcka den dödes namn och fästa det vid hans arvedel.»
-
6
|Rute 4:6|
Bördemannen svarade: »Då kan jag icke begagna mig av min bördesrätt, ty jag skulle därmed fördärva min egen arvedel. Börda du åt dig vad jag skulle hava bördat, ty jag kan icke göra det.»
-
7
|Rute 4:7|
Men när någon bördade något eller avtalade ett byte, var det fordom sed i Israel att han, till stadfästelse av ett sådant avtal, drog av sig sin sko och gav den åt den andre; och detta gällde såsom ett vittnesbörd i Israel.
-
8
|Rute 4:8|
Så sade nu bördemannen till Boas: »Köp du det»; och han drog därvid av sig sin sko.
-
9
|Rute 4:9|
Då sade Boas till de äldste och till allt folket: »I ären i dag vittnen till att jag nu har köpt av Noomis hand allt vad som har tillhört Kiljon och Mahelon.
-
10
|Rute 4:10|
Därjämte har jag ock köpt moabitiskan Rut, Mahelons hustru, till hustru åt mig, för att uppväcka den dödes namn och fästa det vid hans arvedel, på det att den dödes namn icke må bliva utrotat bland hans bröder eller ur porten till hans stad. I ären i dag vittnen härtill.»
-
-
Sugestões
Clique para ler Josué 22-24
13 de março LAB 438
RECADO FINAL
Josué 22-24
No momento em que sentei para pensar o que iria comentar sobre a leitura de hoje, eu estava viajando, depois de ter participado de um belo acampamento de jovens cristãos que aconteceu em um lugar bem retirado, longe da minha casa. Para ser mais exato, foram 16 horas de viagem, incluindo avião.
Você sabe que os cristãos têm o costume de, na época do carnaval, sair para algum lugar retirado, para fugir da bagunça que acontece na cidade e, ao mesmo tempo, aproveitar o tempo para enriquecer o relacionamento com Deus e o relacionamento com os amigos?
Fui a um lugar assim. Na realidade, fui para dirigir o acampamento de verão e fazer as palestras devocionais. Para mim, quando dirijo um acampamento assim, o momento mais forte é o da última palestra, no último dia. É interessante, pois sinto uma alegria muito grande pelo senso de missão cumprida, mas, ao mesmo tempo, uma tristeza bem marcante, pelo fato de que o acampamento está acabando e preciso me despedir dos acampantes a quem me apeguei e me ensinaram tanto. Nesse momento de sentimentos mistos, aproveito a oportunidade para dar o meu recado final.
Você quer saber como é? É só pensar na força dessa expressão: RECADO FINAL. Como deve ser um recado final? Imagine que você tivesse a responsabilidade de, em um lugar deserto, desprotegido, longe da civilização moderna, para onde Deus tenha conduzido Seu povo, para ficarem acampados, perante homens, mulheres e crianças, longe das influências pagãs e, ao mesmo tempo, necessitados de serem educados nos mais nobres assuntos, inclusive espirituais e de preparo para a vida eterna, ser o seu lÃder espiritual: a pessoa que guiaria essas pessoas. O que faria? Ao se colocar perante esse povo para despedir-se e dar o recado final, o que você diria? Pense: dois milhões de pessoas olhando para você, esperando para saber quais seriam suas últimas e mais importantes palavras...
O acampamento que dirigi não tinha dois milhões de pessoas. O retiro de verão onde fiz as palestras foi bem mais simples que o acampamento do pastor da nossa leitura de hoje. Nesse lugar, o clima era esse que descrevi acima. E a responsabilidade daquele pastor era muito séria. Seu recado seria muito importante, mas não seria apenas para dois milhões de pessoas. Espero que você seja esperto o suficiente para conseguir participar desse recado final também. Quer saber o endereço do acampamento? Então, abra o seu guia de acampante em Josué 22-24, porque o recado é tão importante que se tornou um trecho das Escrituras eternas de Deus para que, através dele, você seja salvo.
Aproveite a oportunidade!
Valdeci Júnior
Fátima Silva