-
-
Ett Svenskt Bibeln (1917) -
-
1
|Eclesiastes 12:1|
Så tänk då på din Skapare i din ungdomstid, förrän de onda dagarna komma och de år nalkas, om vilka du skall säga: »Jag finner icke behag i dem»;
-
2
|Eclesiastes 12:2|
Ja, förrän solen bliver förmörkad, och dagsljuset och månen och stjärnorna; före den ålder då molnen komma igen efter regnet,
-
3
|Eclesiastes 12:3|
den tid då väktarna i huset darra och de starka männen kröka sig; då malerskorna sitta fåfänga, så få som de nu hava blivit, och skåderskorna hava det mörkt i sina fönster;
-
4
|Eclesiastes 12:4|
då dörrarna åt gatan stängas till, medan ljudet från kvarnen försvagas; då man står upp, när fågeln begynner kvittra, och alla sångens tärnor sänka rösten;
-
5
|Eclesiastes 12:5|
då man fruktar för var backe och förskräckelser bo på vägarna; då mandelträdet blommar och gräshoppan släpar sig fram och kaprisknoppen bliver utan kraft, nu då människan skall fara till sin eviga boning och gråtarna redan gå och vänta på gatan;
-
6
|Eclesiastes 12:6|
ja, förrän silversnöret ryckes bort och den gyllene skålen slås sönder, och förrän ämbaret vid källan krossas och hjulet slås sönder och faller i brunnen
-
7
|Eclesiastes 12:7|
och stoftet vänder åter till jorden, varifrån det har kommit, och anden vänder åter till Gud, som har givit den.
-
8
|Eclesiastes 12:8|
Fåfängligheters fåfänglighet! säger Predikaren. Allt är fåfänglighet! ----
-
9
|Eclesiastes 12:9|
För övrigt är att säga att Predikaren var en vis man, som också annars lärde folket insikt och övervägde och rannsakade; många ordspråk författade han.
-
10
|Eclesiastes 12:10|
Predikaren sökte efter att finna välbehagliga ord, sådant som med rätt kunde skrivas, och sådant som med sanning kunde sägas.
-
-
Sugestões
Clique para ler Ezequiel 8-10
30 de agosto LAB 608
VELHO SISTEMA
Ezequiel 08-10
O texto bíblico proposto para hoje me fez pensar no perigo que ainda cerca, da idolatria. Talvez você não o perceba apenas porque ele tenha trocado de roupas, mas ele está aí. Isso me fez lembrar de um ótimo artigo – “Novos Ídolos, Velho Sistema” – do Felipe Lemos, que li há um tempo atrás, e que quero compartilhar aqui com você, de forma resumida.
Na opinião desse jornalista, a sociedade que busca referências de todos os tipos, nem que seja para justificar seu modo de ser, não consegue viver sem que alguns indivíduos funcionem como parâmetros para seus comportamentos. Nem que esses parâmetros não sejam os melhores no que diz respeito à qualidade de vida, fortalecimento dos laços familiares ou espiritualidade.
E esse blogueiro então nos faz lembrar da morte de Michael Jackson, que levou alguns a uma rápida reflexão sobre a brevidade da vida. Mas depois de pouco tempo essas mesmas pessoas não se lembrarão mais dos fatos que circundaram a morte de Jackson. Nem se preocuparão mais com a necessidade de repensar seus valores e princípios pessoais. E muitos irão atrás de novos ídolos, novas pessoas nas quais irão fundamentar seus sonhos, desejos, aspirações, enfim, novos ícones para os quais devotarão boa parte de seu tempo, recursos e capacidade intelectual. O velho sistema retornará na vida de tantos que poderiam ter uma nova perspectiva. Como eu lhe disse, o que muda é apenas a roupagem.
Concordamos que na Bíblia há um complemento à lamentação de Ezequiel pela idolatria: não ameis o mundo, nem o que há no mundo; o mundo passa, junto com a sua libertinagem, mas aquele que faz a vontade de Deus permanece para sempre. Quem escreveu este suplemento foi João, o apóstolo, apresentando-nos a grande contradição. Pois a sociedade parece entender que a morte de “ídolos” afeta apenas um pouco, mas que as repercussões vão passar e todos poderão continuar vivendo despretensiosamente da mesma forma sem se preocupar com o amanhã, com valores, com regras, com normas, com princípios, porque vão surgir outros nomes para ocupar espaço em seu lugar e o velho sistema de amor aos ícones continuará. Por outro lado, a Bíblia ensina que todas essas coisas vão passar. Como passou em relação a Michael Jackson. Os que permanecem são aqueles que fazem a vontade de Deus.
Apegar-se ao Senhor é uma real garantia. Não é algo passageiro, transitório, efêmero. Claro que a morte chegará a muitos que lêem esse texto, mas a maneira como estiver nosso amor é que vai fazer a diferença. A quem amamos? O mundo ou Deus? Uma indagação com dupla possibilidade de resposta.
Fonte: www.felipelemos.blogspot.com – adaptado.
Valdeci Júnior
Fátima Silva