-
-
Ett Svenskt Bibeln (1917) -
-
1
|Neemias 2:1|
I månaden Nisan, i Artasastas tjugonde regeringsår, vid ett tillfälle då vin stod framsatt för konungen, tog jag vinet och gav det åt honom. Och jag hade icke förr visat mig sorgsen inför honom;
-
2
|Neemias 2:2|
men nu sade konungen till mig: »Varför ser du så sorgsen ut? Du är ju icke sjuk; du måste hava någon hjärtesorg.» Då blev jag övermåttan häpen.
-
3
|Neemias 2:3|
Och jag sade till konungen: »Må konungen leva evinnerligen! Skulle jag icke se sorgsen ut, då den stad där mina fäders gravar äro ligger öde och dess portar äro förtärda av eld?»
-
4
|Neemias 2:4|
Konungen sade till mig: »Vad är det då du begär?» Då bad jag en bön till himmelens Gud
-
5
|Neemias 2:5|
och sade till konungen: »Om det så täckes konungen, och om du finner behag i din tjänare, så beder jag att du ville låta mig fara till Juda, till den stad där mina fäders gravar äro, på det att jag åter må bygga upp den.»
-
6
|Neemias 2:6|
Då frågade konungen mig, allt under det att drottningen satt vid hans sida: »Huru länge kan din resa räcka, och när kan du komma tillbaka?» Då det nu alltså täcktes konungen att låta mig fara, uppgav jag för honom en bestämd tid.
-
7
|Neemias 2:7|
Och jag sade till konungen: »Om det så täckes konungen, så må brev givas mig till ståthållarna i landet på andra sidan floden, att de låta mig fara därigenom, till dess jag kommer till Juda,
-
8
|Neemias 2:8|
så ock ett brev till Asaf, uppsyningsmannen över den kungliga skogsparken, att han låter mig få virke för att därmed timra upp portarna till borgen som hör till templet, ävensom virke till stadsmuren, så ock till det hus där jag själv skall hava min bostad.» Och konungen beviljade mig detta, eftersom min Guds goda hand var över mig.
-
9
|Neemias 2:9|
När jag så kom till ståthållarna i landet på andra sidan floden, gav jag dem konungens brev. Och konungen hade sänt med mig härhövitsmän och ryttare.
-
10
|Neemias 2:10|
Men då horoniten Sanballat och Tobia, den ammonitiske tjänstemannen, hörde detta, förtröt det dem högeligen att någon hade kommit för att se Israels barn till godo.
-
-
Sugestões
Clique para ler Ezequiel 33-35
07 de setembro LAB 616
O SEU PASTOR PESSOAL
Ezequiel 33-35
Recebi uma mensagem, de um leitor, com um pedido: “Gostaria de ter uma explicação sobre Ezequiel 34”. E creio que não somente ele, mas também cada um de nós, merece entender mais este capítulo da Bíblia. Inclusive você. Portanto, além de ler Ezequiel 33-35, medite aqui um pouco mais sobre a mensagem do capítulo 34.
Nessa mensagem profética, Ezequiel condena os líderes espirituais do povo que, em vez de apascentar o rebanho, cuidavam apenas de si mesmos: “Vestem-se de lã e abatem os melhores animais, mas não tomam conta do rebanho”. Estavam dominando o rebanho de forma cruel, em proveito próprio, em vez de trabalhar pro bem do rebanho.
Essa mensagem tem dupla ênfase. Em primeiro lugar, Deus diz: “Estou contra os pastores e os considerarei responsáveis pelo meu rebanho. Eu lhes tirarei a função de apascentá-lo para que os pastores não mais se alimentem a si mesmos (verso 10)”. Os pastores predadores serão removidos, e as ovelhas, salvas de seu pastoreio.
Depois o Senhor promete: “Eu mesmo buscarei as minhas ovelhas e delas cuidarei (verso 11)”. Esse compromisso pessoal será cumprido por Jesus, que referiu-se a si mesmo como o bom Pastor, em João 10, utilizando palavras que refletem as idéias principais de Ezequiel:
Eu mesmo tomarei conta das minhas ovelhas e as farei deitar-se e repousar. Palavra do Soberano, o Senhor. Procurarei as perdidas e trarei de volta as desviadas. Enfaixarei a que estiver ferida e fortalecerei a fraca, mas a rebelde e forte eu destruirei. Apascentarei o rebanho com justiça (versos 15 e 16).
Associada à vinda do Senhor para pastorear seu povo, está a promessa de levá-lo de volta à sua terra! O Pastor trará seu rebanho de volta das nações. Ele mesmo diz: “Eu as farei sair das outras nações e as reunirei, trazendo-as dos outros povos para a sua própria terra. E as apascentarei nos montes de Israel, nos vales e em todos os povoados do país (verso 13). Ali a “nação de Israel”, que “são o meu povo”, será abençoada para sempre (verso 30).
A experiência de ser pastor não é nada fácil. É o desgastar de uma vida vivida em naipe especial. Neste estilo, existem alegrias, mas também grandes pesos e responsabilidades. E pelo fato de que o pastor é também um humano, ele também sofre frustrações.
E é por isso que todos nós, seguidores ou líderes religiosos, somos dependentes exclusivos daquele é “o” pastor. Jesus é o bom pastor. Somente ele pode terminar a tarefa de ajudar-nos a nos encontrarmos. Ele quer ser o seu pastor pessoal. Entregue sua vida a Ele. E seja feliz.
Valdeci Júnior
Fátima Silva