-
-
Ett Svenskt Bibeln (1917) -
-
1
|Eclesiastes 9:1|
Ja, allt detta har jag besinnat, och jag har sökt pröva allt detta, huru de rättfärdiga och de visa och deras verk äro i Guds våld. Varken om kärlek eller hat kan en människa veta något förut; allt kan förestå henne.
-
2
|Eclesiastes 9:2|
Ja, allt kan vederfaras alla; det går den rättfärdige såsom den ogudaktige, den gode och rene såsom den orene, den som offrar såsom den vilken icke offrar; den gode räknas lika med syndaren, den som svär bliver lik den som har försyn för att svärja.
-
3
|Eclesiastes 9:3|
Ett elände vid allt som händer under solen är detta, att det går alla lika. Därför äro ock människornas hjärtan fulla med ondska, och oförnuft är i deras hjärtan, så länge de leva; och sedan måste de ned bland de döda.
-
4
|Eclesiastes 9:4|
För den som utkoras att vara i de levandes skara finnes ju ännu något att hoppas; ty bättre är att vara en levande hund än ett dött lejon.
-
5
|Eclesiastes 9:5|
Och väl veta de som leva att de måste dö, men de döda vet alls intet, och de hava ingen vinning mer att vänta, utan deras åminnelse är förgäten.
-
6
|Eclesiastes 9:6|
Både deras kärlek och deras hat och deras avund hava redan nått sin ände, och aldrig någonsin få de mer någon del i vad som händer under solen.
-
7
|Eclesiastes 9:7|
Välan, så ät då ditt bröd med glädje, och drick ditt vin med glatt hjärta, ty Gud har redan i förväg givit sitt bifall till vad du gör.
-
8
|Eclesiastes 9:8|
Låt dina kläder alltid vara vita, och låt aldrig olja fattas på ditt huvud.
-
9
|Eclesiastes 9:9|
Njut livet med någon kvinna som du älskar, så länge de fåfängliga livsdagar vara, som förlänas dig under solen, ja, under alla dina fåfängliga dagar; ty detta är den del du får i livet vid den möda som du gör dig under solen.
-
10
|Eclesiastes 9:10|
Allt vad du förmår uträtta med din kraft må du söka uträtta; ty i dödsriket, dit du går, kan man icke verka eller tänka, där finnes ingen insikt eller vishet.
-
-
Sugestões
Clique para ler Atos 22-23
12 de novembro LAB 682
LOBOS CRUÉIS
Atos 19-21
“Gostaria de lhes contar”, disse um vovô a dois netos que mostravam ter alguma dúvida quanto às providências de Deus, “gostaria de lhes contar o que me aconteceu quando tinha dez anos”.
Certa noite, tendo de ausentar-se os pais, ficaram ele, uma irmãzinha e um irmão em casa sozinhos. Quando estavam para adormecer, ouviram um som estranho. Erguendo-se, viram dois olhos brilhantes de um lobo, junto à porta, que os meninos haviam esquecido de fechar. O lobo caminhou através da sala, em direção ao berço onde dormia a pequena. Os meninos ficaram aterrados, mas o lobo olhou para a menina, voltou para junto da porta e soltou um longo uivo. Era o sinal para chamar os outros lobos.
Os meninos trataram de fechar bem a porta. Daí a pouco, de todas as direções, começaram a vir lobos, e dentro em breve, cercavam a casa, e alguns saltaram para o telhado, e começaram a arranhar a escassa madeira, conseguindo fazer uma abertura, através da qual os meninos, apavorados, viram a silhueta das feras esfaimadas, prontas a saltar para dentro da casa. Nesse momento ouviram-se os tiros lá de fora, ao mesmo tempo que o pai do dos meninos se precipitava para dentro de casa, em tempo de matar, com um tiro certeiro, um dos lobos, que penetrara pelo buraco feito.
Tendo ouvido o uivo dos lobos, quando estes começaram a subir ao telhado da casinha, haviam acorrido vizinhos e deles partiram os primeiros tiros, matando a afugentando os lobos que ainda estavam no telhado. E a fera que estava para apanhar o nenê que dormia tranqüilo no berço, foi prostrada, no momento preciso, pela bala do pai, ao entrar.
Os pais dos meninos tinham ido visitar uma família cujo chefe havia falecido, e demoraram porque se incumbiram dos preparativos para o sepultamento, naquela região afastada, no tempo da colonização dos Estados Unidos.
“Um inimigo ainda mais mortal, o diabo, anda ao redor, buscando as portas não aferrolhadas, no seu e no meu coração”, disse aquele vovô. “Se esquecemos nosso dever ou somos desobedientes, ele pode entrar, e o resultado será morte eterna”.
“Cuidem de vocês mesmos e de todo o rebanho sobre o qual o Espírito Santo os colocou como para pastorearem a igreja de Deus, que ele comprou com o seu sangue. Sei que, depois da minha partida, lobos ferozes penetrarão no meio de vocês e não pouparão o rebanho. E dentre vocês mesmos se levantarão homens que torcerão a verdade, a fim de atrair os discípulos. Por isso, vigiem! (Está na leitura bíblica de hoje!)”.
Fonte: James e Priscilla Tucker, “Lições de Deus na Natureza”, 124.
Valdeci Júnior
Fátima Silva