-
-
Ett Svenskt Bibeln (1917) -
-
6
|Neemias 13:6|
Men under allt detta var jag icke i Jerusalem; ty i den babyloniske konungen Artasastas trettioandra regeringsår hade jag återkommit till konungen. Men sedan jag efter någon tid hade utbett mig tillstånd av konungen,
-
7
|Neemias 13:7|
begav jag mig till Jerusalem. Och när jag där förnam det onda som Eljasib hade gjort till förmån för Tobia, då han hade inrett åt honom en kammare i förgårdarna till Guds hus,
-
8
|Neemias 13:8|
misshagade detta mig högeligen; och jag lät kasta allt Tobias bohag ut ur kammaren.
-
9
|Neemias 13:9|
Därefter tillsade jag att man skulle rena kamrarna, och jag lät åter ställa in i dem Guds hus' kärl, så ock spisoffret och rökelsen.
-
10
|Neemias 13:10|
Och när jag vidare fick veta att man icke hade givit åt leviterna vad dem tillkom, varför ock leviterna och sångarna, i stället för att förrätta sina sysslor, hade avvikit var och en till sitt jordagods,
-
11
|Neemias 13:11|
då förebrådde jag föreståndarna detta och sade: »Varför har Guds hus blivit så försummat?» Och jag hämtade dem tillhopa och lät dem inställa sig på sina platser.
-
12
|Neemias 13:12|
Och hela Juda förde fram till förrådshusen sin tionde av säd, vin och olja;
-
13
|Neemias 13:13|
och jag satte prästen Selemja och Sadok, den skriftlärde, och Pedaja, en av leviterna, till förvaltare över förrådshusen och gav dem till biträde Hanan, son till Sackur, son till Mattanja; ty dessa voro ansedda såsom pålitliga män, och de skulle nu ombesörja utdelningen åt sina bröder.
-
14
|Neemias 13:14|
Tänk fördenskull på mig, min Gud, och låt icke de fromma gärningar bliva utplånade, som jag har gjort för min Guds hus och för tjänstgöringen där!
-
15
|Neemias 13:15|
Vid samma tid såg jag i Juda huru man trampade vinpressarna på sabbaten och förde hem säd, som man lastade på åsnor, så ock vin, druvor och fikon och annat lastgods av olika slag, och huru man förde sådant till Jerusalem på sabbatsdagen; och jag varnade dem, när de sålde dessa livsförnödenheter.
-
-
Sugestões
Clique para ler Gênesis 20-22
06 de janeiro LAB 372
ACONTECIMENTO SIGNIFICATIVO
Gênesis 20-22
No relato de hoje, percebemos que Abraão passou por um estágio que poderíamos considerar como sendo o limite da obediência. Você já questionou: “Tudo bem, eu devo ser obediente. Mas até onde isso é bom? Será que devo ser obediente sempre?” Abraão chegou num extremo de sacrificar seu próprio filho. Isso estava certo? Será que o Senhor estava querendo provar a fé de Abraão ou provar que Ele era capaz de providenciar um cordeirinho para Abraão sacrificar? Será que foi só para fazer bonito?
Ao lermos o capítulo 20 de Gênesis e vermos toda a peregrinação de Abraão em Gerar e a maneira como o filho da promessa nasceu e cresceu, dá para perceber que a existência de Abraão e sua família era muito mais que um testemunho de vida. Na realidade, a vida deles era uma missão.
Deus tem um grande plano sendo executado neste mundo. Abraão, com sua própria vida, fazia parte da montagem dessa engrenagem. Digo isso porque a história de Gênesis 22 é muito mais que uma narrativa de um fato que aconteceu. Deus coordenou os acontecimentos e usou a história para ensinar uma lição para a humanidade. Para nós, é uma lição, mas para as pessoas daquela época era uma promessa de que Deus daria um substituto no lugar dos pecadores.
É como se Deus dissesse para a humanidade: “Meus queridos filhos, apesar de amá-los muito e os tenha criado perfeitos, vocês furaram o plano da felicidade, pecaram, e agora estão destinados a morrer eternamente porque o salário do pecado é a morte. Mas prestem atenção: verei se tem como dar um jeito nesse problema, que é muito sério. Embora vocês estejam indo para o altar, para ser esfaqueados e mortos, se mantiverem a fé em mim, proverei um substituto para morrer no lugar de vocês.”
Então, no lugar de Isaque, o substituto foi um carneiro, que apareceu preso pelo chifre num arbusto. No lugar do resto do mundo, de todas as pessoas que estavam condenadas à morte, vem o que está escrito em João 1:29, o cumprimento literal desse papel que Isaque e o carneiro estavam encenando, quando João Batista olhou para Jesus e disse: “Vejam! É o Cordeiro de Deus, que tira o pecado do mundo!” O cordeiro simboliza Jesus!
Na história de Abraão, vemos a paternidade de Deus expressada nas palavras de João: “Deus tanto amou o mundo que deu o seu Filho Unigênito, para que todo o que nele crer não pereça, mas tenha a vida eterna.” As boas novas do evangelho e do sacrifício de Jesus para nos salvar já podem ser lidas no começo da Bíblia. Aproveite!
Valdeci Júnior
Fátima Silva