-
-
Ett Svenskt Bibeln (1917) -
-
1
|Daniel 5:1|
Konung Belsassar gjorde ett stort gästabud för sina tusen stormän och höll dryckeslag med de tusen.
-
2
|Daniel 5:2|
Medan nu Belsassar var under vinets välde, befallde han att man skulle bära fram de kärl av guld och silver, som hans fader Nebukadnessar hade tagit ur templet i Jerusalem; ur dem skulle så konungen och hans stormän, hans gemåler och bihustrur dricka.
-
3
|Daniel 5:3|
Då bar man fram de gyllene kärl som hade blivit tagna ur tempelsalen i Guds hus i Jerusalem; och konungen och hans stormän, hans gemåler och bihustrur drucko ur dem.
-
4
|Daniel 5:4|
Medan de så drucko vin, prisade de sina gudar av guld och silver, av koppar, järn, trä och sten.
-
5
|Daniel 5:5|
Då visade sig i samma stund fingrar såsom av en människohand, vilka mitt emot den stora ljusstaken skrevo på den vitmenade väggen i konungens palats; och konungen såg handen som skrev.
-
6
|Daniel 5:6|
Då vek färgen bort ifrån konungens ansikte, och han uppfylldes av oroliga tankar, så att hans länder skälvde och hans knän slogo emot varandra.
-
7
|Daniel 5:7|
Och konungen ropade med hög röst och befallde att man skulle hämta besvärjarna, kaldéerna ock stjärntydarna. Och konungen lät säga så till de vise i Babel: »Vemhelst som kan läsa denna skrift och meddela mig dess uttydning, han skall bliva klädd i purpur, och den gyllene kedjan skall hängas om hans hals, och han skall bliva den tredje herren i riket.»
-
8
|Daniel 5:8|
Då kommo alla konungens vise tillstädes, men de kunde icke läsa skriften eller säga konungen dess uttydning.
-
9
|Daniel 5:9|
Då blev konung Belsassar ännu mer förskräckt, och färgen vek bort ifrån hans ansikte, och hans stormän stodo bestörta.
-
10
|Daniel 5:10|
Men när konungens och hans stormäns tal kom för konungamodern, begav hon sig till gästabudssalen; där tog hon till orda och sade: »Må du leva evinnerligen, o konung! Låt icke oroliga tankar uppfylla dig, och må färgen icke vika bort ifrån ditt ansikte.
-
-
Sugestões

Clique para ler Jó 18-19
07 de junho LAB 524
REESPERANÇA
JÓ 18-19
Ontem, comentei sobre os desesperançados. E desesperança não é o mesmo que desespero. Você é um esperançoso, desesperançado ou desesperado? Jó estava desesperançado, mas não desesperado. Ele não via luz no fim do túnel, mas continuou com os pés no chão, firme, esperando para ver o que iria acontecer.
Jesus viveu isso quando estava no Getsemani. A angústia de Cristo era tão grande, que Ele não conseguia enxergar nada além daquele sofrimento e do fim dEle, a morte. Teoricamente, sabia que iria ressuscitar, mas naquela altura da senda, era como se tivesse uma cortina em Sua frente, formando uma zona cinzenta, que não lhe permitia ver mais nada. Então, Ele orou: “Pai, se possível, passa de mim esse cálice.” De certa forma, o mesmo aconteceu com Elias quando correu para o deserto, com medo de Jezabel. Ele sabia que o Deus poderoso estava ao seu lado e não precisaria ter medo. Mas na hora da angústia, não conseguiu enxergar nitidamente. Isso pode acontecer com o cristão. Embora não sendo o ideal planejado por Deus, o cristão, mesmo tendo a teoria da esperança na mente, pode passar pelo conflito da desesperança.
Um exemplo é o caso de um cristão que sofre de depressão. Existem muitas pessoas boas que ainda não compreendem ou saibam lidar com esses casos. Aí, quando alguém tem depressão, quer fazer exorcismo ou falar para o depressivo que ele precisa ter fé como se essa doença fosse um problema espiritual. Isso é um absurdo!
Se não entende bem sobre o assunto ou tem dificuldade de lidar com alguém que está com depressão e você não sabe o que fazer, recomendo que leia o livro “Por que algumas pessoas sofrem de depressão?”, escrito por Marcelo Aguiar, da Editora Betânia. O livro ajuda os cristãos a entender que um irmão pode passar pela depressão, que é um tipo de desesperança, também, mas que não precisa ser o fim. Se você se sente depressivo, desesperançado, saiba que isso pode, deve, e em nome de Jesus, vai passar!
No caso de Jó, passou. “Eu sei que o meu redentor vive, e que no fim se levantará sobre a terra. E depois que o meu corpo estiver destruído e sem carne, verei a Deus. Eu o verei com os meus próprios olhos; eu mesmo, e não outro. Como anseia no meu peito o coração!” Essas sim, são palavras cheias de esperança.
Então, mesmo que você passe por uma tristeza profunda, não se culpe por sofrer de depressão. Deus sabe que você é um ser humano e que sofre. Tenha em mente que, apesar de sentir-se desesperançado, não deve perder a esperança.
Valdeci Júnior
Fátima Silva