-
-
Ett Svenskt Bibeln (1917) -
-
1
|Daniel 7:1|
I den babyloniske konungen Belsassars första regeringsår hade Daniel en dröm och såg en syn på sitt läger. Sedan tecknade han upp drömmen och meddelade huvudsumman av dess innehåll.
-
2
|Daniel 7:2|
Detta är Daniels berättelse: Jag hade en syn om natten, och såg i den huru himmelens fyra vindar stormade fram mot det stora havet.
-
3
|Daniel 7:3|
Och fyra stora djur stego upp ur havet, det ena icke likt det andra.
-
4
|Daniel 7:4|
Det första liknade ett lejon, men det hade vingar såsom en örn. Medan jag ännu såg härpå, rycktes vingarna av djuret, och det restes upp från jorden, så att det blev ställt på två fötter såsom en människa, och ett mänskligt hjärta blev givet åt det.
-
5
|Daniel 7:5|
Sedan fick jag se ännu ett djur, det andra i ordningen; det var likt en björn, och det reste upp sin ena sida, och det hade tre revben i sitt gap, mellan tänderna. Och till det djuret blev så sagt: »Stå upp och sluka mycket kött.»
-
6
|Daniel 7:6|
Därefter fick jag se ett annat djur, som liknade en panter, men på sina sidor hade det fyra fågelvingar; och djuret hade fyra huvuden, och välde blev givet åt det.
-
7
|Daniel 7:7|
Därefter fick jag i min syn om natten se ett fjärde djur, övermåttan förskräckligt, fruktansvärt och starkt; det hade stora tänder av järn, det uppslukade och krossade, och vad som blev kvar trampade det under fötterna; det var olikt alla de förra djuren och hade tio horn.
-
8
|Daniel 7:8|
Men under det att jag betraktade hornen, fick jag se huru mellan dem ett annat horn sköt upp, ett litet, för vilket tre av de förra hornen blevo bortstötta; och se, det hornet hade ögon lika människoögon, och en mun som talade stora ord.
-
9
|Daniel 7:9|
Medan jag ännu såg härpå, blevo troner framsatta, och en som var gammal satte sig ned. Hans klädnad var snövit, och håret på hans huvud var såsom ren ull; hans tron var av eldslågor, och hjulen därpå voro av flammande eld.
-
10
|Daniel 7:10|
En flod av eld strömmade ut från honom, tusen gånger tusen voro hans tjänare, och tio tusen gånger tio tusen stodo där till hans tjänst. Så satte man sig ned till doms, och böcker blevo upplåtna.
-
-
Sugestões

Clique para ler Ester 5-7
30 de maio LAB 516
“POPSTAR”
ESTER 05-07
Hamã era um ciumento. E o que me fascina é o modo como Mardoqueu e a própria Ester foram equilibrados para lidar com a situação. Quanto desprendimento! Parece que essa mulher e esse homem de Deus não tinham inveja em seus corações. É incrível!
E você? Está em busca de santidade? Quer ser alguém útil para Jesus? O Senhor já lhe concedeu algum dom, alguma habilidade para trabalhar ou ministrar? Se “sim”, lembre-se de que, em algum momento, irá se deparar com o perigo da “ciumeira”. Com ela, vem a tentação de sentir-se indispensável para um serviço específico. Talvez, seja tentado a pensar: “Não acredito. O que ele está fazendo ali, sendo que eu poderia ocupar muito melhor aquela posição?” Ou: “Por que essa pessoa faz dessa forma? Se eu estivesse no lugar dela, faria diferente.” Ou então: “Esse camarada está tentando puxar meu tapete. Mas não vou ser vítima, EU estou no controle.” Ou: “Eu, sair desse cargo? Nunca! Você sabe o quanto de coisas boas eu já fiz?” Santa e irônica indispensabilidade! Você já ouviu mesquinharias orgulhosas desse tipo algum dia? Foi tentado a pensar com ciúmes desse tipo?
Qualquer pessoa pode descer da plataforma; é só colocar Deus no trono. Parece que os mais ciumentos estão entre o que chamaríamos de as personalidades públicas cristãs, que parecem ser abnegadas, mas no fundo do seu coração, são apaixonadas pelas manchetes na imprensa ou qualquer muro pichado que estampe seus nomes. Mas Deus julga os motivos do coração. Qualquer um que começa a servir em algum ministério é tentado pela fama. O problema é dar espaço para essa tentação. Que Deus tenha misericórdia dos que são ansiosos por ter uma fama maior que a do próprio Deus a quem deveriam exaltar.
Charles Swindoll escreveu: “Eu não sou indispensável, você também não é, e ninguém é indispensável, com exceção de Jesus, que é o Senhor, e que tem a primazia, porque Ele é o Cabeça. O primeiro lugar é de Cristo porque ele é o próprio fundamento. Quando o Senhor substitui uma pessoa, no cargo que ela ocupa (ou ocupava), ou então quando rebaixa um pra levantar outro, temos que entender que as ordens são dEle. E isso é um direito de soberania que ele tem. O problema é quando a gente começa a pensar que somos donos desse direito de soberania. Meu amigo, Deus colocou você onde Ele queria ver você estar. Foi Ele quem deu esse trabalho, essa função, esse cargo pra você. Então, da mesma forma, ele pode arrancar isso de você. Faça a sua parte com fidelidade, seja humilde, e exalte o nome de Jesus!”
Valdeci Júnior
Fátima Silva