-
-
Ett Svenskt Bibeln (1917) -
-
19
|Ester 9:19|
Därför fira judarna på landsbygden, de som bo i landsortsstäderna, den fjortonde dagen i månaden Adar såsom en glädje-, gästabuds- och högtidsdag, på vilken de sända gåvor till varandra av den mat de hava tillagat.
-
20
|Ester 9:20|
Och Mordokai tecknade upp dessa händelser och sände skrivelser till alla judar i konung Ahasveros' hövdingdömen, både nära och fjärran,
-
21
|Ester 9:21|
och stadgade såsom lag för dem, att de alltid, år efter år, skulle fira den fjortonde och den femtonde dagen i månaden Adar,
-
22
|Ester 9:22|
eftersom det var på dessa dagar som judarna hade fått ro för sina fiender, och eftersom i denna månad deras bedrövelse hade blivit förvandlad till glädje och deras sorg till högtid. Därför skulle de fira dessa dagar såsom gästabuds- och glädjedagar, på vilka de skulle sända gåvor till varandra av den mat de hade tillagat, så ock skänker till de fattiga.
-
23
|Ester 9:23|
Och judarna antogo såsom sed, vad de nu hade begynt att göra, det varom Mordokai hade skrivit till dem --
-
24
|Ester 9:24|
detta eftersom agagiten Haman, Hammedatas son, alla judars ovän, hade förehaft sitt anslag mot judarna till att förgöra dem och hade kastat
pur , det ärlott , till att plötsligt överfalla och förgöra dem;
-
25
|Ester 9:25|
varemot konungen, när han hade fått veta detta, hade givit befallning och utfärdat en skrivelse om att det onda anslag, som denne hade förehaft mot judarna, skulle vända tillbaka på hans eget huvud, så att han själv och hans söner hade blivit upphängda på pålen.
-
26
|Ester 9:26|
Fördenskull blevo dessa dagar kallade
purim efter ordetpur ; och fördenskull, i anledning av allt som stod i detta brev, och vad de själva härav hade sett, och vad som hade vederfarits dem,
-
27
|Ester 9:27|
stadgade judarna och antogo såsom orygglig sed för sig och sina efterkommande och för alla, som slöto sig till dem, att alltid, år efter år, fira dessa båda dagar, efter föreskriften om dem och på den för dem bestämda tiden,
-
28
|Ester 9:28|
och att dessa dagar skulle ihågkommas och firas i alla tider, i var släkt, i vart hövdingdöme och i var stad, så att dessa purimsdagar oryggligt skulle hållas bland judarna och deras åminnelse icke upphöra bland deras efterkommande.
-
-
Sugestões
Clique para ler Jeremias 49-50
25 de agosto LAB 603
QUEM VOCÊ TEM SIDO?
Jeremias 49-50
Quem eram os amonitas, edomitas, elamitas e babilônicos? O que eram Damasco e Hazor?
Os amonitas eram descendentes de Amon, filho do incesto de Ló com sua filha. Que origem tortuosa! Quando eles cresceram em tamanho populacional, apossaram-se da região que fica nas proximidades das nascentes do rio Jaboque, tendo como capital, Rabá. Foi no tempo dos juízes que os amonitas passaram a hostilizar os israelitas. Desde aproximadamente 1100 a.C., as relações entre os filos de Amon e o povo de Deus nunca mais foram plenamente pacíficas. E no contexto de Jeremias 49, uma época posterior à da queda do império Assírio, apesar de vassalos do rei da Babilônia, os amonitas continuavam comportando-se como inimigos muito hostis ao povo de Israel.
Descendentes de Esaú, que foi aquele filho de Isaque que, desde jovem, já era inimigo de Jacó (Israel), os edomitas ocupavam a região sul do Mar Morto. O parentesco que havia entre eles e os israelitas fazia com estes lhes reconhecessem como uma nação irmã. Depois que os descendentes de Edom rebelaram-se contra o rei Jorão, filho de Josafá, sempre viveram em peleja com Judá. Isso fez com que, quando os judeus foram conquistados por Babilônia, a naçãozinha irmã comemorasse a desgraça dos seus parentes, descendentes de Israel. Isto tudo nos leva ao contexto da leitura de hoje
Damasco era a capital, a cidade-estado mais forte, dos arameus. E, apesar de serem semitas, estes sírios também haviam abandonado a Deus.
Hazor era a maior cidade que ficava a norte de Canaã. E teve uma época, que teve um rei, que de lá desta cidade, ele subjugou e oprimiu as doze tribos de Israel por vinte anos. Isso havia sido bem no passado, mas as conseqüências tinham ficado.
Os elamitas também eram semitas (descendentes de Sem) que também já estavam muito distantes do povo de Deus. Eles haviam sido um povo muito poderoso. Por conseqüência, o abuso de autoridade ao relacionar-se com os israelitas havia tornado-se um costume. Na época de Jeremias, não eram mais tão poderosos, mas faziam parte do império Babilônico. Para enxergar o que “Babilônia” representa para o povo de Deus, leia Jeremias 50.
É muito fácil dizer quem eram os amonitas, os edomitas, os arameus, os elamitas... Mas e você? Quem tem sido você? Este questionamento, sobre quem é quem, está em jogo direto para com o plano histórico e eterno que Deus tem para a humanidade. Dependendo da vida que está levando, você pode estar se encaixando nesse plano, ou atrapalhando-o.
Pense nisso e compare, ao fazer a leitura de hoje. Quem você tem sido? Isso é o mais importante.
Valdeci Júnior
Fátima Silva